Carolina Olsson

Nu sitter jag hemma i framnäs och pustar ut framför datorn. Jag måste säga att bussresan inte var den behagligaste jag varit med om. När jag hoppade på bussen i Örnsköldsvik så satte jag mig någonstanns i mitten. Tänkte inte på att jag satte mig framför en liten kille på, ja vad vet jag? 2-3 år kanske? Det fick jag ångra ordentligt.
Jag vet inte huuuuur länge och huuuuur högt att skrek och var jävlig. Det var inte ett "lättsamt och vanligt" skrik som är nog jobbigt utan han typ skrek och krystade på samma gång. Det skårrade! så jag satte på mig hörlurarna jag hade med mig och skulle börja försöka se en film eller så men hörlurarna satt inte riktigt åt så bra som jag skulle velat och istället så fungerade lurarna som en slags resonanslåda för ungens skrikande så det blev värre. Jag skulle velat haft sånnadär AS till hörlurar just då.

Men, jag höjde i allafall volymen hur mycket som helst i hörlurarna vilket jag också fick ångra då tanten som pratar i mikrofonen plötsligt blev sjukt hög "HEEEJ OCH VÄÄÄLKOMNA OMBOOOORD!!!!" Jag fick panik och slog av mig hörlurarna snabbt som fasen och råkade slå till min bussgranne. Just snyggt!

Hela vägen till Umeå var ungen jobbig. Mamman var ung och orkade inte med att deala med barnet. Det kanske är en typisk mammagrej. Att lära sig koppla bort skrik och tjat. Men jag som inte är van, jag höll på att gå under. Väl i Umeå så skulle vi tydligen byta buss. YES tänkte jag och bytte buss, nu slipper jag kanske sitta framför dem. Men tror ni inte att de satte sig snett bakom mig istället? Det lät lika jävligt där! jag som hoppades så innerligt att de skulle av i Umeå. Men tji fick jag. De hoppade av på Piteå bussation, precis som jag. Vilken turgumma jag är.

Jag träffade i allafall Anton och Emelie på bussen som också bor här i fagotten så vi splittade en taxi på tre. Det var ju faktiskt lite tursamt sådär.

Nu ska jag packa upp väskan och lägga mig i sängen och läsa en bok.